Under förra året arbetade jag em del med naturvetenskap inom Fritidsverksamheten. Under kommande år kommer jag att knuta dessa laborationer och exkursioner ytterligare till målen i läroplanen. Något man får ha i åtanke är att fritids inte ska vara lektioner och undervisning, utan är mer blandad av lek, utforskande och upptäckande.
Jag läser för tillfället böckerna:
- ”Från världskrig till nätkrig. Hundra år som formade internet” (2021) av Jonathan Lundberg
- ”Konsten att mötas - från mingelångest till allvarliga samtal” (2021) av Kattis Ahlstrom, Stefan Einhorn och Ullakarin Nyberg
- ”Den stora skrivboken.” (1985) ”Beviset.” (1987) ”Den tredje lögnen” (1991) av Agota Kristof
I år, 2022, är jag President i Stockholm Fryshuset Rotary. Jag ser verkligen fram mot detta förtroendeuppdrag. Det är så viktigt att en dialog och ett samtal fortgår mellan generationer. Det är överhuvudtaget viktigt att vi tala med varandra.
I går var det första dagen på ett nytt år, lite av ett oskrivet blad. Jag hade bestämt mig för att gå till Urshult, vilken är den närmaste tätorten till vårat hus. Påvägen så gjorde jag vissa avstickare och jag begav mig av vid 13-tiden. När jag var framme så hade det börjat skymma - om det någonsin denna dag hade varit riktigt ljust.
Medan jag gick så ringde jag samtal till människor jag ville önska Gott nytt år. Tiden går väldigt snabbt. Jag bestämmer mig för att köpa en pizza och att hoppa över att gå till kyrkogården. Inte ett val jag gjort om det varit ljust - då hade jag gjort båda sakerna.
I Urshult finns det 967 invånare (2020) och 4 stycken Pokémongym. De har en fantastisk trevlig Pizzeria, ett Ljushus, Urshultsbagaren. Alla hälsar och stannar till och med upp och talar med varandra.
Detta var lite av en utflykt som tog närmare sex timmar och i stället för 7 kilometer var det snarare 9-10 kilometer. Både för att jag inte tog den närmaste vägen utan gjorde lite avstickare påvägen till Urshult. Jag tror också att avståendet är mätt från ”stadsgränsen” och inte från dess mitt.
På hemvägen gick jag så rakt jag kunde! Det gick bra fram till ”stadsgränsen”, sedan blev det mörkt. Jag har fått berättat för mig av min far hur han och hans bröder cyklade hem efter danser i hans ungdom och var tvungna att titta upp mot himmeln för att få vägledning. Jag gick mitt i vägen - tittade uppåt. Något som hjälpte mig var också snöstolpar, rester av snö och vägmarkeringar. Det var verkligen mörkt - kolsvart. Jag såg knappt handen framför mig. Ibland kom en bil. Det slår ut mörkerseendet för minuter även när jag håller upp handen eller vänder mig om. Bilen ser man och hör jag från långt håll. Det samma gäller hundar och vilda djur. Det var en annorlunda upplevelse, som jag via telefon delade med några vänner. När jag når huset har jag 1% kvar på mobilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar