Att se ett behov och sedan agera på det!

I morse satt jag på Växjö stadsbibliotek. Det första jag gör när jag besöker ett bibliotek är att läsa tidningarna. I dag blev det DI och alltid SMP - för att hänga med i vad som händer i min gamla barndomsstad. Det visade sig att Smålandsposten inte hade kommit på tre dagar och medan jag satt där från 08:00-09:30, så var det ett 10-tal, som var och frågade efter den. Många av dem visade en tydlig besvikelse när den inte fanns där och det var t.o.m. äldre med rollator, som hade tagit sig dit.

En bibliotekarie förklarade att de hade efterlyst den varje dag, men att de ännu inte hade fått någon levererad. Jag ringde till SMP, 08:15 och förklarade situationen, med de många besvikna besökarna och de skulle försöka att leverera. Men när jag suttit där en timma utan att något hände så erbjöd jag mig bibliotekarierna att gå till Smålandspostens redaktion andra sidan stan för att hämta tidningarna. De var tacksamma för detta för det visade sig att de fått besked att inte tidningarna skulle komma förrän på fredag den 7 januari.

Jag går ner till redaktionen, men det visar sig att, de har kontoret stängt. Inte så konstigt i dessa tider. Jag ringer och få tala med någon på prenumerationsavdelningen. Det visar sig vara en lösningsorienteradperson, vilket gör att hon kommer ner med två exemplar av varje nummer. 

Det tar mig 30 minuter fram och tillbaka, vilket gör att besökare kan börja läsa tidningarna kl. 10:00. Det sitter nu fem personer och vänta. Informationen om att SMP kommer har spridit sig i tidningsläsarkretsar. Efter att lämnat ett exemplar till bibliotekarierna och fått det andra exemplaret stämplat går jag till de lässugnas hörna för att dela med mig av tidningarna.

Det känns bra av att göra skillnad och särskilt det tack jag fick av en man i rollator, som hade varit med sedan 08:30 och följt händelse utvecklingen. Kroppen hade ”tagit stryk” men huvudet var det inget fel på!

Jag delade ut SMP när jag var yngre, men denna respons har jag aldrig fått tidigare. Kanske beror det på att jag nästan aldrig träffade någon  läsare. Jag minns dock en gång då jag möttes av ett paket dinglande på dörrhandtaget - på den fanns en lapp, - ”God Jul till tidningsbudet önskar Fam. … Kanske var det de som påverkade att jag tog detta intiativ?