När vi vågar utmana oss själva och mötas - har vi börjat något!

 Lever vi i "skilda världar"? Jo - jag vill nog säga att det har skett vissa förändringar sedan jag gick i mitten av 80-talet. Då fick jag och min familj inte välja vilken skola vi skulle gå i utan vi fick gå på Arabyskolan i Växjö, som var en väldigt blandad skola med elever från hyreslägenheter, villor och från en mängd länder runt om i världen. Fördelen med detta var att vi lärde känna varandra för att vi möttes i skolan och umgicks på fritiden. Fördelen för mig är att jag inte är rädd för de okända - mer nyfiken.

Visst tycker jag att vi ska få välja skola, men jag ser också att vi måste arbeta mycket med att mötas. Det är viktigt att vi möts och lär känna varandra. Ur okunskap och fördomar kommer rädsla och främlingsskap.

Jag kommer ihåg när jag i början av 90-talet träffade juridikprofessorn Anna Christensen (Sveriges första kvinnliga juridikprofessor 1976). Hon sa: " Om inte ungdomar från Rinkeby och Djursholm får träffas och lära känna varandra - så finns det risk att de inte kommer se varandra som människor när de träffas nere på stan och det kan få hemska följder".

Jag går på en hel del seminarier om klimat/miljö, företagande och samhälle. I bland blir jag fundersam när jag ser hur vi skriver rapporter och har seminarium om "dem". I stället för att diskutera med så talar vi om människor som inte är där. Jag tror att det skulle vara mycket bättre om vi breddade och inkluderade, och talade med. Jag tror att det finns mycket större möjligheter att finna nya lösningar om vi samtalar tillsammans. Men då måste vi som tankesmedjor, politiker, organisationer och medborgare vidga våra nätverk, bjuda in och strecka ut en hand. Jag tror att en rapport skriven av flera som har olika kunskaper och erfarenheter blir bättre och mer läsvärd än en som är skriven av nationalekonomer.

Ett av mina mest intressanta möten under Almedalen var ett samtal med några ungdomar från Megafonen. Ibland handlar det om att lyssna. För många av dessa ungdomar har aldrig blivit riktigt lyssnade på och när de nu får chansen så bubblar det bara. Men tar man sig tiden så kommer tiden då man får ställa sina frågor. Det handla om att mötas för att kunna bygga upp förtroende!

Hur vi ser på andra, vilka fördomar vi bär om varandra, hur vi beter oss mot varandra och hur vi tilltalar varandra - blir inte bra den första gången då vi kanske inte ger varandra chansen - men om vi ger varandra chansen så kanske vi har chansen att skapa förtroende mellan varandra och göra något positivt tillsammans.

Det måste finnas möjligheter att synas och uppmärksammas på positiva sätt i media.

"Den som inte blir älskad vill bli beundrad.

Den som inte kan bli beundrad vill bli fruktad.

Den som inte kan bli fruktad vill bli avskydd.

Den som inte blir avskydd vill bli föraktad.

Själen avskyr tomrum.

Den söker kontakt till varje pris."

- Hjalmar Söderberg

Nu får vi allt tänka till och handla på ett sätt som gör att vi respekterar varandra - då blir Sverige ett bättre land att leva och verka i !

Ibland så blir jag riktigt upprörd - det som du får läsa här nedan är något sådant! Jag blir en blandning av arg, frustrerad och upprörd!

I början av 1980-talet så skulle jag och mina vänner som också bodde i villa - börja i 7:an på en ny skola: Det stod mellan Araby skolan, där många av lägenhetsboeende barn gick och de kom ofta från olika länder, medan den andra skolan Norregård skolan - där gick de andra "villabarnen". Trots att jag och mina föräldrar hade velat att jag skulle gå på Norregård blev det Araby.

I dag är jag tacksam för det - dels för att jag fortfarande har vänner från den tiden, som talar andra språk, dels för att det har gjort mig mer öppen som människa.

Trots att vi kom från trygga hemma förhållanden - så var det från åk1 till åk 3 - 3 elever som fick flyttas. Två har det gått bra för en sitter troligen i fängelse. Under dessa tre år så hade vi 4 lärare - hur kan man göra så mot barn? Jag "judade" - betoningsfel och lässvårigheter så jag fick gå hos - hjälpläraren - Licey. Tycke verkligen inte om att tas ur klassen för att gå på dessa lektioner.

Så när vi kom till Ulriksbergs skolan - vid åk 4 - var vi lite av en "kaosklass" - men vår lärare Jörgen tog tag i det. Särskilt kommer jag ihåg när Jörgen tog ut 7 killar en och en ur klassrummet då de visade sig att de hade stått och hållt igen en dörr för skolans enda färgade kille! Det var nog bara tillfällighet att jag inte var i det gänget - men några av mina bästa vänner var det. Jag glömmer aldrig när bästa polaren Anders kom genom dörren - man såg att han hade gråtit. När alla sju hade varit ute - så hade Jörgen en diskussion med hela klassen om respekt för andra. Trots att det är 30 år sedan så finns det kvar för alltid!

Tack vare min far och hans föreningsengagemang så har också jag fått detta engagemang. Från styrelser i Skytteföreningen, politiskt, studentkårer, linjeföreningar mm.

På senare år har det mest varit Junior Chamber International. Genom dem har jag varit mentor för 8 studenter på Ross Tensta Gymnasium. Jag har också haft kontakter med Fryshuset, som jag tycker är en fantastisk verksamhet, men många engagerade och unga lovande ledare. Nu är jag också medlem av Rotary International Stockholm- Spånga.

Tack vare Rotary International Fryshuset och Lugna Gatan fick jag möjlighet att vara mentor första gången. Att vara mentor har givit mig kunskap, som jag inte vet om jag hade haft möjlighet att få på andra sätt.



Men nu äntligen ska jag återberätta eller snarare copy-pasta - det som Carlos Rojas - återgav till mig på Facebook och bad mig skicka vidare! Håll i hatten!

"Många tenderar att tro att berättelserna om polisens spontankränkningar av miljonprogramsbor är överdrivna. Att det alltid finns en "gnutta anledning" till det, osv osv. Här nere under min orering klistrar jag in en statusrads-berättelse från en person som du måste vara helt bakom flötet för att inte se som trovärdig, Nabila .

Alltför många pratar om att förorten är en tickande bomb - nej. POLISEN är en tickande bomb. Och det pratar ingen om - förutom i förorten förstås. Folk kokar mer och mer för varje sån här händelse och jag FÖRSTÅR INTE hur regionernas polismästare runt om i Sverige fortsätter tolerera den här typen av händelser. Och i min värld tolererar de det så länge de låter dessa poliser behålla sina jobb efter den här typen av beteenden. Förbittringen som skapas av att människor med makt över dig beter sig kränkande är omätbar - det enda vi vet är att den lett till extremt tragiska konsekvenser.

Nabila, som är fritidsledare i Alby:

"JAG KOKAR! jag har tre UNDERBARA ungdomar i Alby som sommarjobbar med våra barn 10-12 år. Idag åkte vi på bio med 12 ungar och när vi kom fram till Alby station såg vi en polis vid spärrarna. Inget märkvärdigt.
Dock vart det smått obehagligt när han stannar en av mina sommarjobbare FRAMFÖR BARNEN, KLÄDD I ARBETSKLÄDER.
Säger att han ser "skum ut". Ni som blivit stannade pga er etnicitet vet vad d
et betyder.

Min ungdom trodde det var ett skämt. Sa "ser du inte att jag är här med barnen och har arbetskläder med mig?"Polisen började håna honom. Fortfarande framför barnen. Allt framför barnen. Han ser skum ut. Misstänksam. Nervös.
En snubbe försöker planka och polisen springer till honom istället och släpper min ungdom.
När jag säger till min ungdom att vi ska gå vidare med detta till hans chef säger han ngt som krossar mitt hjärta: "varför Nabila? Det här händer mig hela tiden." jag svarade -inte under mitt arbetspass händer det inte!!!!"

Och jag är världens största horunge om jag ljuger för er. Men jag gick vidare med detta. Imorgon ska jag ha möte med polisens chef.
Att sänka mina ungdomar, att sänka mina barns förebilder, att sänka min arbetsplats. Det kan dom glömma.
Det är det minsta jag kan göra som deras chef. Även om det bara är ett sommarjobb. Dom har rätt att inte bli trakasserade på arbetstid.
Precis som alla andra ungar. Bara för att dom har mörkare pigment gör inte dom till pundare!"

Ta nu några minuter och pausa! Tycker du att det är fel att en ungdom blir behandlad så här respektlöst? DET TYCKER JAG!

Sådant här gör mig så upprörd att jag känner att jag måste göra något - jag har talat med tjänstermän på Botkyrka kommun, sökt Alby Fritidsgård, talat med Kommunalrådet och Stationsbefäl på Södertörnpolisen - sådan är jag - jag måste göra något!

MEN hur går man vidare? Vad kan vi göra mer? - Jag hoppas att sommarjobbaren får en ursäkt för denna respektlöshet ska ingen behöva utstå! Alla kan göra fel - nu en polisman - men alla kan be om ursäkt!

Jag tror att mycket kan lösas över en
koppkaffe - har du lust att ta en ta en med mig
tveka inte att ringa 070-644 6224.