All denna energi som läggs på att misskreditera nyheter och journalister - vad kommer det ifrån? Är det av missnöje med de styrande? Är det av missnöje för enas egna åsikter får för lite utrymme?
Är det för man är gediget oroliga för hur det ska gå för personen, familjen, staden, Sverige, EU och världen? Var ligger fokus?
Jag tycker att journalisterna får allt för lite beröm för det arbete de gör! Nu är det ju så att många journallister under långa perioder haft osäkra anställningsförhållanden och därmed har haft det svårt och osäkert. Nu har också
President Donald Trump (arrogant är bara förnamnet - kolla på
videon) kommit in på scenen och - kritiserar dem mer än någon annan grupp om man inte räknar in mexikaner. Han har gjort det svårare att samlas kring något, att bli överens - kanske kan man i USA samlar kring - "
make America great again- men i det ligger ju också en kritik av tidigare presidenter.
Jag anser att journalisterna och allra främst de grävande journalisterna är några av de viktigaste - att bevaka, undersöka och kontrollera våra makthavare inom politiken (
Mona Sahlin),
myndigheter (
Maria Ågren, GD, Transportstyrelsen) ( och näringslivet (tex
Leif Östling). Ohhh vad besviken jag blir på Leif Östling, som jag såg upp till så mycket tidigare. Ungefär lika upprörd som jag var när
Percy Barnevik - skulle få ca 1 miljard SEK.
OM vi inte kan lita på media, myndigheter, politiker och företag - blir vår värld mindre, osäkrare och risken att den blir mer fragmenterad. Det blir mindre VI och mer dom. Trump och SD spelar hela tiden på detta och att de skulle bli illa behandlade. De spelar martyrer - när de i själva verket är de som elda på och när något går emot dem så skriker de "
FAKE NEWS".
Är de några som blir illa behandlade så är det tiggare, migranter, arbetslösande, ensamstående, pensionärer ... men för oss som har arbete går det rätt bra för. Blir det så att när vi blir mer framgångsrika - så försvinner sympati, empati och solidaritet? Det borde väl vara så att vi stöder varandra och litar på varandra och har förtroende för varandra - det är ju liksom "klistret i vårt samhälle. VI måste kunna lita på varandra - din familj, granne, politiker, myndigheter och näringslivet. OM allt hade varit gått så hade vi inte behövt några journalister eller fackföreningsrörelse, vilket
Ingvar Kamprad tyckte (att inget fack behövdes på
IKEA) men det har visat sig att så inte var fallet. IKEA har inte varit "
fackförenings vänliga" i flera andra länder som tex USA och Kanada. Vi måste alla granskas och risken för att bli granskade gör att vi gör" mer rätt" och förhoppningsvis följer våra värderingar.
