På onsdagar så börjar jag vid klockan 09:00, om det vill sig väl och min friskvård inte brinner inne. Då går jag på mitt fik i Bandhagen där jag träffar en härlig blandning av människor.
I kväll så har jag varit på Tekniska museet - där jag satt och läste ”Världens lyckligaste folk - En bok om Danmark” (2009) av Lena
Sundström.
Hemma på nattduksbordet så låg:
• ”Putins nya Ryssland och det förflutnas skuggor” (2020) av Shaun Walker
• ”Häftiga vetenskapliga experiment” (2017) av Nancy Dickmann, Carly Madden, Laura Knowles
• ”Svenska teknikadresser - med betydelse - i stort och i smått” (2021) av Claes Rydström
Den senaste tiden har jag intresserat mig för specialpedagogik. Genom att ha lyssnat på en föreläsning av Parsi Sahlberg, tala om det finska skolresultaten vid en föreläsning på Harvard. Har han gått mig att reflektera med vilken hastighet man sätter in stöd. I Finland satsar man 1/3 av resurserna de första åren. När barnen gått ut 9:an har ca 50% fått stöd från specialpedagoger.
Serien ”Bokstavsbarnen”, som går som en serie på SVT med ett fokus på -föräldrarna, barnen och diagnoser.
I SR kan man lyssna på en miniserie om hur man kan bli fri från en diagnos.
Hörde talas om en tjej, som läst in 1-9 på ett år! Är det möjligt? Frågan jag ställer mig är vad man har missat då? Gert Biesta skriver om kvalificering, socialisering och subjektifierade.
Om man ser till de kunskapskrav, som finns är det inte helt omöjligt om ma n har ett fokus. Det jag inte är helt säker på är om den sociala dimensionen går att tillgodogöra sig så snabbt? Hur hittar man sig fram som barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar