En jul som denna så märker man hur viktig sammanhållningen är - med familj och vänner.
När jag körde hem från en vän för att ta en runda på stan så lyssnade jag lite på P1: - En gripande historia om en 47-årig man som hade arbetat i över 20 inom industrin, men hade varit arbetslös sedan 2008. Det enda som bar upp honom var vårdnaden av sina två barn - en 9-årig kille och en 7-årig tjej. Han kämpade verkligen för dem. Han går på försörjningsstöd (fd socialbidrag) och vill jobba - men har inte funnit något. Han får hjälp av kyrkan de månader som det inte går ihop. Det handlar ofta om pengar till mat. Han säger själv i programmet att han hade fallit djupare om han inte hade haft sina barn! Han son har sagt att vi är inte fattiga när det gäller kylskåpet.
En diakon från svenska kyrkan i Ulricehamn berätta att de varje vecka har ett antal personer som ber kyrkan om hjälp. Hon har märkt en förändring sedan hon började arbeta där för fem år sedan.
Det här berörde mig mycket - när pappan sedan säger att när han någon gång är ledig från barnen så är det bara ett hej från grannarna annars har han inte många vänner! Är det så att fattigdom, ensamhet och utanförskap har tagit ytterligare steg in i vårt samhälle?
Hur kommer vi till rätta med det här - för detta vill väl ingen ha?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar